det dom aldrig nämner

Mina läppar har alltid varit en grund i att jag satt mig själv i jobbiga situationer, även om jag är helt förstörd inom mig så ler mina läppar. De flesta säger "Mimmi, du är alltid så glad! Ditt leende smittar av sig" när jag hör de saker känns det alltid som att jag lyckats, jag lurar er alla.... Ibland även mig själv. Vissa gånger vill jag bara förklara hur jag egentligen mår men min rädsla för att tala är alldeles för stor, jag vet att det någon dag kommer att straffa mig... Vilket också är konstigt för jag är inte rädd för vad som kan hända, jag tycker inte ens det är kul att leva...

Jag menade aldrig att orsaka dig smärta. Jag menade aldrig att orsaka problem. Jag menade aldrig att vara en vikt på ditt sinne.... Och hela tiden har jag varit så jävla envis. Hela denna tid så självisk och ovänlig.
Vad i all världen kunde få mig att känna så verkligt?
Bara du kan göra mitt liv värt att leva.
Hela tiden har jag varit rädd att du skulle se igenom mig. Att under de tricks och egenskaper att det skulle vara något att älska... Och ingen har någonsin nått så djupt in i mig, ingen har tagit mig så högt över som du.
Det är kallt ute och jag är på gatorna ikväll. Så om denna smärta bara är en illusion.. Kan du då visa mig vad som är verkligt någon kväll??

Mitt samtal gick inte som jag hade tänkt mig, det gick så dåligt att jag inte ens orkade skriva om det. När man är i den situationen som jag och mitt psyke befinner sig i så är det värsta som kan hända att läkaren sviker... Om man nu kan kalla det svek, jag anser det iaf..

Sitter och väntar nervöst på att läkaren ska ringa, vi ska prata eller egentligen är det nog bara jag som ska, något jag har svårt för... Det är alltid svårt att erkänna saker för andra, öppna upp ditt mest privata för personer du vet egentligen inte bryr sig utan jag är bara deras test kanin och ett arbete för helt enkelt.

Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon Hjälp mig någon....
Det är dessa ord som ekar i mitt huvud

...det är så läkaren förklarar. Bakslag efter bakslag och snart vet jag inte riktigt om det någonsin blir okej

Ligger nu i soffan och kollar på Harry Potter med världens man bredvid mig! Hur underbart är det inte att ha sin älskling nära? Jo det är så underbart att tankarna på all skit bara flyger iväg och lämnar mig!

Vad jag vet så är jag dålig på att be folk om saker, men jag är även dålig på att fråga om vardagliga saker så som "hur mår du?" antar att det är för att jag inte har någon lust att bry mig om någon har något jobbigt att prata om... Förlåt till er alla, jag har inte ett hjärta av sten eller hjärna som en robot men ärligt talat så orkar jag inte bry mig mer än om de jag verkligen älskar, min familj, min pojkvän och om min bästa vän...

Mitt hjärta gör ont, inte för att jag är ledsen eller blivit sårad utan det gör verkligen ont, ordagrant. Förmodligen är det ingen fara då jag kollat hjärtat 3 gånger nu det senaste men ändå... Jag blir orolig men är mycket medveten om att jag har en hypokondri att bråka med, det går inte en dag och inte många timmar utan att jag har sjukliga symtom, ibland allvarliga och ibland milda men dom finns där och det är jobbigt... Väntar någon dag till innan jag kollar upp detta...

Kvällen närmar sig och samma sak jag, jag närmar mig min rädsla, den är halv och om några dagar är den hel... En liten vit sak du delar på två i sex dagar efter det ska du ta en hel Mimmi, men då kanske du vant dig vid tanken.
Att något så litet kan skrämma någon på över 170 cm, den är mindre än en tiondel av min lilltå? Men ändå är jag så rädda att jag inte vet om det är mark eller moln jag står på... Jag vet inte någonting känns det som..,

Ibland har man inget mer än sina egna tankar, folk finns kring dig men det enda man känner är små vindar när de går förbi och det är då det är fint att ha dina tankar för dom är bara dina och du kan göra vad du än känner för. De kan handla om lycka eller sorg men det spelar liksom ingen roll för dom kommer alltid att förbli dina och det ska ingen ändra på...

Jag orkar inte skriva...
Måste stå på tå för att inte drunkna i mina tåtars sjö...

Jag orkar inte
Jag vill inte
Jag känner inte för det
Jag tror inte att det är värt det
Men jag vågar inte ge upp nu

Det går framåt men även två steg bakåt, ibland blir jag så upp i allt att jag inte orkar bry mig om något annat, eller inte ens någon annan... Jag vill bara lägga mig ner, blunda och ge iväg något någon annan är mer värd...

Känner nu hur kroppen börjar flyta ifrån mig, flyter ifrån alla tankar för att lägga sig till ro någon stans och till sist somna en stund innan imorgon då tankar och kropp möter varandra, antingen blir det en kyss eller en käftsmäll... Det är sånt som man inte kan veta såhär på förhand, är det kanske det som gör livet värt och spännande? Just det där med att aldrig riktigt veta...